BYTAT BLOGGADRESS TILL http://primarymirrors.wordpress.com/
SÅ GÅ IN DÄR OCH LÄS, KOMMENTERA OCH REFLEKTERA SÅ HADE
JAG BLIVIT JÄTTEGLAD! <3 TAKE CARE / FRÖKEN PRYM

Så händer det som händer varje år. Jag går och blir förskyld. Och jag menar inte förskyld som i ett dåligt B-syfte utan riktigt ruggigt, tyck-synd-om-mig förksyld.

Jag har spenderat åtaliga timmar i sängen varav 22 av dem bestod av sömn, och har alltså, förutom när jag sover, gott om tid att fundera på allt. Men det enda jag förmår mig att tänka på är varför jag inte har någon man som kan ta hand och tycka synd om mig?

Detta resulterar i den klassiska Amerikanske drömmen/mardrömmen.
Jag ligger med två filtar, två täcken, fyra kuddar, romcoms och en förpackning med glass. Som jag, skamligt nog, fick gå ner och köpa själv.

Därefter kom jag på migsjälv med att jag vanligtvis gillar att sitta för migsjälv med en bok och favoriten c-vitamin brus med is. Har jag rätten att själv bestämma när det duger med att ha en man i mitt liv?

Jag ska inte klaga. Jag ska äta min glass nu.

Vackra människor kan få precis vad dom vill.
Det finns en sak som jag tycker är värre än vackra människor som förväntar sig att dom kan gå ut en kväll, utan ett rött öre på fickan, och bli bjuden på precis allt, och det är vanliga dödliga som gör det.

Jag säger inte att vi vanliga dödliga är mindre värda än de vackra modellerna, men ibland önskar jag att jag hade samma privilegier som vad de har.

På klubben i onsdags förde jag och J diskussioner om snygga människor. Jag förklarade att jag inte kan ta komplimanger, och att jag inte heller vill ha dem, då jag känner att jag inte förtjänar dem.

Det började med att J frågade om jag sett någon snygging runt omkring, varpå jag förklarade ärligt att visst hade jag sett ett och annat lammkött men att han var den snyggaste på klubben änsålänge. Ungdom i all ära, men jag pallar inte när killar tror att dom är urcoola bara för att dom har en New Era keps på huvudet. Jag säger aldrig saker utan att mena dem.

Inte helt uppseendeväckande uppenbarar sig den vackraste kvinnan på hela dansgolvet framför mig. Hon är ungefär 180 cm lång, med en brun tovig knut av hår i nacken och det visar sig att hon är fransk. Alla vill dansa nära henne. Hon är inte allt för ödmjuk, men faktumet att hon är fruktansvärt blyg förbättrar situationen.

Och då slog det mig. Kan det vara så att alla vi kvinnor helt enkelt är blyga? Det finns nog inte en enda normal kvinna i hela världen som är nöjd med sigsjälv och vad beror det på? Jo, dålig självkänsla som resulterar i att man innerst inne är blyg.

Fruktansvärt vore ju om denna undersköna fransyska inte vore medveten om hur bra hon ser ut. Men det är ändå sådant här som inger hopp i mig när jag har en dålig dag och ser ut som skit.

För man kan ju ändå låtsas att man bländar världen med sin otroliga karisma och vackerhet, istället för med sin blekvita hy med tillhörande ringar under ögonen.

Vous semblez grand, chéri!

Jag bestämde mig imorse för gå på restaurang nu när jag ändå är här uppe. Slösa pengar liksom. Jag hittade ett fancy Pizza Hutt. Ett ställe som, när jag var yngre, inte var särskilt fancy alls. När jag klev in i den gigantiska lokalen som gick i rött med purrpurröda skinnfotöljer att sitta i blev jag förvånad och positivt överraskad.

En man i 25års åldern mötte mig i dörren och undrade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag tänkte jag skulle äta en bit och han frågade om jag ville ha buffé. ”Pizzabuffé?” tänkte jag lite skeptiskt och bestämde mig istället för att komponera någonting eget ur menyn, då jag som bekant inte äter särskilt många grejer.

Jag slog mig ner i en diskret hörna för två och så fort jag tittat på menyn och slått ihop den kom min servitris. Min servitris. Jag fick in en flaska bubbelvatten och efter att ha bläddrat igenom dagens City kom min mat in. Då hände någonting oväntat.

Som bekant var jag ute och ’gjorde staden’ på onsdagskvällen/natten vilket resulterade i huvudvärk, muntorrhet, dålig hy och en mössa för att dölja mitt blonda ruffs. In kommer en äldre herre med en man på 25 i släptåg. Dom slår sig ner ett bord bort och gör sig bekväma. Jag tycker att jag känner igen den unga killen från någonstans, och när han reser sig upp för att gå bort till buffén ser jag vem det är. Andreas Wilson. Ni vet, killen ifrån ondskan, som trotsar skolan och nästan gör finnländskan med barn?

När Andreas slått sig ner igen sneglar han mot mitt håll med jämna mellanrum och jag tänker att ”så illa kan jag väl inte se ut idag?” men när jag möter hans blick ler han och börjar flirta med mig. På gammalt hederligt flirtvis. Kisande ögon och ett snett pojkaktigt leende. Jag måste sett dum ut, för killen ifråga är en av de snyggaste på min tio-i-topp lista, och där satt jag ensam vid ett bord utan kavaljer.

När Andreas och hans äldre herrsällskap reste sig upp från bordet travar han, innan han går ut, bort till mitt bord. Och frågar om han kan få mitt nummer! Jag har nog aldrig blivit så paff i hela mitt liv. Det enda jag i princip hann med var att förklara att jag bara var på besök, men självklart gav jag honom mitt nummer.

När han hade gått spred sig ett leende på mina läppar. Jag hade precis sett Andreas Wilson äta mat med äldre herre på Pizza Hutt, jag gav honom mitt telefonnummer, men ändå var allt jag kunde fantisera om att den äldre herren någon gång under middagen skulle kläcka ur sig ”Håll gaffeln rätt, Erik…”

Småfnissandes betalde jag notan och gick därifrån.

Jag pratade men två nyfunna vänner, och en äldre vän, om stockholmares sätt att bemöta människor. Sitter du på tunnelbanan eller stationen, och försöker föra ett samtal med en människa, får du på automatik tusen blickar mot dig som undrar om du antingen är psykiskt sjuk, eller onykter.  Folk har så mycket lättare att vara anonyma här. Inte bara för att det är en stor stad, men självklart då för att dom undviker att utnyttja sin sociala kompetens.

Onsdagskvällen spenderades med sådana här samtal. Om stockholmares cravings om att vara just så anonyma som dom är. En flaska vin senare bestämde jag och min vän J oss för att dra ut på Baba Sonic nere vid Mariatorget, och påvägen dit gjorde vi ett vad.

J påstod att taxichaufförer i stockholm uppskattar en tyst kund mer än en pratsam. Självklart kan jag tänka mig att chauffören hört rutinfrågorna som han vet att ingen är intresserad av, tusen gånger. Men jag kan ändå inte tänka mig att det skulle vara trevligare med en knäpptyst taxifärd. Vi frågade herr taxichaufför (jag försökte titta på brickan och se vad han hette, men mina ögon kunde inte fokusera särskilt mycket) vilket han föredrog och han svarade att det var väl trevlig. Men sen fick han ju också 45% i dricks.

Baba Sonic kan man väl likna vid Klubb Svanen på Jazzhuset. Alla tanter förstår vad jag menar, men för er som är ofamiljära med stället kan jag berätta att inte en brud väger över 35 kilo, och alla bryr sig mer om hur dom ser ut när dom dansar, än att ha kul. Lyckligt nog är jag inte en utav dom, fastän jag förmodligen var den enda på stället som faktiskt borde oroa mig för hur jag såg ut då jag vart den enda på stället som faktiskt inte kunde vara snygg i en oversized farfars-stickad tröja.
Lyckligtvis hade jag klänning.

Framåt klockan ”alldeles för sent” tog jag och J en taxi till Stureplan, något som jag egentligen inte alls ville uppleva då jag tror att jag hade blivit så grymt besviken. Jag bestämde mig för att jag var för full för att gå in där, och lyckligtvis bestämde sig vakten för det också. Jag gick och köpte en LOKA istället.

Efter något som kändes som en evighet, var vi tillbaka på det femstjärniga hotellet och ragglade oss upp för trapporna för en någerlunda god natts sömn. J skulle jobba dagen efter och imorse var han sen till jobbet, såklart. Efter en varmdusch och öppnandet av en påse cashewnötter för femtio spänn (som jag aldrig rörde) somnade jag snurrigt och kände att det var det enda jag kunde göra för att undvika att fyllekräka. En poäng till mig.

Sittandes på ett café med gratis internetuppkoppling, i gallerian ’Skrapan’ kan jag konstatera att Stockholm har det största utbudet på precis allt. Men att jag trivs med det fatum att vara en småstadstjej. Jag leker gärna Carrie Bradshaw och lever drömmen en vecka, men med all den här anonymiteten, egoismen och överlägsenheten är det just allt jag skulle klara av. En vecka.

Borta bra men hemma bäst.

Då jag kommer ifrån en småstad finns det många saker som förvånar mig vad gäller vår vackra huvudstad.  En smärre grej är att jag  packade småkalla kläder när jag åkte upp hit, då jag trodde att vädret borde vara ungefär detsamma som hemma. Jag bedrog mig. Hur kommer det sig att man alltid gör det misstaget?

Med endast klänningar i min resväska anlände jag till ett översnöat och halkriskigt Stockholm, klockan halv fyra på dagen, då jag antar att det är som värst. Självklart gör jag bort migsjälv genom att slå i backen det första jag gör när jag går utanför centralstationens norra ingång. Mycket ska man få utstå för att man har en förkärlek till skor. Höga skor. Efter ännu en skam, dvs sneakers, gick jag och köpte ett par halkfria låga stövlar. Självklart.

Jag sitter på favoritcafét i stan med en vännina som är på besök från Stockholm. Självklart är samtalsämnet män.

"Det hade inte fungerat ändå. Vi är för olika." säger hon lite sorgset men ändå bekymmerslöst. Frågan är om konstaterandet är ett faktum eller om det helt enkelt är en dålig anledning. Har vi börjat ta för lätt på förhållanden, och har det gjort att vi tror oss ha rätten att vara kräsna? Är det oss det är fel på?

Trettio minuter senare ringer min väns mobil. Hennes killkompis ska komma och dricka kaffe med oss om en liten stund. Tio minuter senare uppenbarar sig en snygg, intressant, trevlig man i 20års åldern. Jag säger till migsjälv att påminna mig om att be min vännina om hans nummer när han har gått.

Efter en timme har jag fått reda på att han har spelat klarinett, ska plugga till läkare, vad han gillar för musik, att han har rest mycket, att han nog ska ta ett extraknäck i Dalarna... Och att han har flickvän...

Bekymmerslöst tänker jag "Jaja. Det hade inte fungerat ändå.. Vi är för olika."
Tio minuter senare ringer jag mitt ex för en fika på tumanhand.

I dagens läge är allt mer eller mindre tolererat vad gäller sex.
Vem man har det med, hur man har det och var man har det.

Men vad som ännu inte är tolererat i vårat samhälle, iallafall inte när
man kommer ner i åldrarna, är antalet sexpartners. Iallafall om du är kvinna.

Jag lever med filosofin att det finns en människa i hela universum som
är rätt för en, men en gång i tiden levde jag med filosofin att det fanns
fler stycken män som skulle kunna vara rätt för en. Detta har resulterat
i att jag inte längre kan räkna mina sexpartners på båda händerna.

Jag undviker gärna frågan om antalet sexpartners, både att svara på den
och att ställa den. Det är ett faktum att folk ljuger om det ändå.
Och alltid beror lögnen av skam. Men skam av olika anledningar, förståss.

Faktum är att jagsjälv slutat bry mig om de pikar, som visseligen
kan ta hårt, som kommer flygandes ut folks munnar. Jag bryr mig
inte längre, för det är inte vesäntligt. Det förändrar inte mig eller dig.